Fobier

Jag är rädd för hundar. Jag kan inte påstå att det handlar om fobi, men det är jäkligt obehagligt när okända hundar kommer sättande mot mig. Den eftersläntrande hussen/matten bortförklarar ofta bristen av påsatt koppel med att deras lurvtuss är ”världens snällaste”. Hur ska jag veta det när den kommer skällande med dreglande käftar, att den inte tänker slita mig i stycken? Det är ju i alla fall vad hunden vill få mig att tro. Den känner ju såklart av min adrenalinhalt och förstår att jag är en person den kan sätta sig i respekt hos. Hundar som jag känner kan jag förstås tycka om, även om jag inte är nån hundmänniska.

Men nån fobi är det väl som sagt inte. Skulle jag ha en fobi, skulle det åtminstone vara nåt lite mer udda. Man kan tydligen ha fobier för det mesta. Vad sägs om t ex charofobi (rädsla för att dansa), genufobi (rädsla för knän), scriptofobi (rädsla för att skriva när andra ser på), xanthofobi (rädsla för färgen gul), linonofobi (rädsla för snören) eller aulofobi (rädsla för flöjter)?

Här kommer ett klipp om hur det kan gå när personer med olika fobier möts…

YouTube Preview Image

Husknarkare

De flesta har väl nån form av missbruk. Jag syftar nu inte på de vanliga drogerna som t ex alkohol, utan andra små vardagliga laster. T o m min bil missbrukar. (Glykol).

Själv knarkar jag hus. Jag sitter på Hemnet och bläddrar fram olika tänkbara objekt, och byter i tanken ut den stylade inredningen mot mina egna möbler och saker. Jag förvånas ofta över att begreppet ”ljus och öppen planlösning” används som om det vore nåt positivt.  Jag har bott i ”öppen planlösning” en gång. Minns en magsjuk helg då jag grön i ansiktet tvingades känna oset av stekt korv ända upp i sovrummet där jag låg och bara ville dö. Tacka den öppna planlösningen för det.

Och hur kul är det att inreda en öppen planlösning? Allt måste ju matcha – eller åtminstone passa ihop på något sätt. Hittar jag en wild & crazy snygg lampa i lila, t ex, så måste jag kanske måla om halva huset för att den inte ska sticka ut som en vårta på hollywoodfruns haka.

Nej, vad jag behöver är ett hus med många olika rum, där dörrarna går att stänga ordentligt, så att jag kan frossa i olika teman och färgsättningar. Men i annonserna skryter man med att man slagit ut väggar och öppnat skiljeväggar, eller tagit bort dörrar…Låt bli och förstör mina hus, säger jag bara!

Jag husknarkar givetvis även IRL, när jag promenerar i nåt trevligt område. Det finns ju en regel som säger att man får välja vilket hus man vill, när man kommer till en ny omgivning. (Eller åtminstone borde det finnas en sån regel.) Kommer jag åt, så tittar jag gärna in genom fönsten också! Man vill ju se att man väljer rätt, och det får gärna skymta fram nån vedspis i köket, eller en öppen spis eller kakelugn nånstans.

Om någon har ett lämpligt hus till övers, så hojta till! Jag kan byta mot en trerummare med trevlig, ljus färgsättning.

Egna kanaler?

Det är fiffigt med headset till mobilen. Folk går för sig själva och för konversationer med någon i andra änden, utan att det märks, sånär som på en liten sladd. När sådant hände för tiotalet år sedan, betydde det att dom var lite tokiga och gick och pratade för sig själva, och man fnissade lite…Nu är det snarare vi som fnissar som är lite tokiga, eftersom vi inte riktigt begriper att det är den nya tidens teknik.

Häromdagen gick en kvinna bakom oss på stan. Hon gick ensam, och hon hade massor att säga, i alla tonlägen. När hon passerade såg vi att det inte fanns nån sladd i hennes öra! Äntligen!  Världen var sig lik igen för en sekund, och när jag och mitt sällskap fnissade lite i samförstånd kändes det rätt och riktigt… och helt o-tokigt!

Superlärare?

Är det superlärare som är svaret  på hur man hanterar neddragningar inom skolan? Särskilt ”duktiga” lärare som under några veckor (och gärna inför tv-kamerorna) hanterar buset och får ordning även på det värsta kaos inom några veckor….Medan de ordinarie lärarna står och tuggar i sig att om de bara varit bra nog, så skulle de givetvis hanterat detta själva mellan omdömesskrivningar och formulerandet av pedagogiska planeringar.

Hur mycket av allt detta gör egentligen superlärarna?

Och om det nu fungerar, varför inte överföra konceptet även till andra områden i samhället? En supersköterska kanske? Som står mitt i vårdköer och överbeläggningar med ett leende på läpparna, och ordnar världens bästa sjukvård oavsett krympande resurser och tomma läkarplatser på småorterna.

Nej, tråkigt gnäll om att det behövs satsningar på t ex högre löner och rimligare arbetsbelastning är givetvis ingen lösning…det är ju bara ett tecken på din egen inkompetens.

Nej men har man sett!

Ytterligare ett gnällspeaker´s corner.

Precis vad världen behöver!


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu